Rasen

Västgötaspetsen är en gammal svensk lantras. Den är unik genom sina korta ben, medfödda stubbsvans och fascinerande historia. Västgötaspetsen anses vara en av de genuint svenska raserna, en av våra äldsta inhemska hundraser. Benfynd har bekräftat att typen är känd sedan vikingatiden. Med nuvarande utseende är den omvittnad sedan slutet av 1800-talet med en fast förankring i det gamla bondesamhället på Västgötaslätten – i rollen som gårdshund, väktare och vallhund, ett viktigt nyttodjur i lantbrukets tjänst.

Den har passat gårdens höns för räven, fångat en och annan råtta, agerat barnvakt, talat om när främlingar anlänt och över huvud taget givit hals när inte allt stått rätt till. Den var en liten hjälpreda som föste hem djur från betet, var med vid småviltjakt, vaktade reviret och registrerade minsta förändring.

Rasen blev 1942 en kynologisk sensation när den upptäcktes och räddades från utdöende. Äran av att ha fått västgötaspetsen erkänd och registrerad som svensk ras tillkommer greve Björn von Rosen som uppmärksammade förekomsten av denna spetshundstyp. Genom initiativ till en inventering av det kvarvarande beståndet i Västergötland och framför allt på Varaslätten fick han fram ett litet men i typ tämligen enhetligt material för ett planmässigt avelsarbete. Det praktiska avelsarbetet låg främst i händerna på rektor K G Zetterstén.

Utbredning
De kortbenta, stubbsvansade spetsarna från Västergötland var eftertraktade som vallhundar Den västgötska vallhundstypen var sannolikt allmänt förekommande i hela den skaraborgska slättbygden under 1880-talet. Många vittnesbörd har bekräftat dess huvudsakliga utbredning just här, och att dåtidens ”avelsarbete” sköttes av de västgötska vallhundarna själva. Björn von Rosen såg västgötaspetsen talrikt förekommande i trakterna runt Vara under 1920-talet. ”Den lilla lågbenta, spetsörade, kortsvansade vallhunden med den trevligt förnumstiga uppsynen travade förståndigt med hästlassen som gick på vägarna mellan Vara, Tråvad, Kvänum, Jung och Edsvära”. Typen var så självklar och allmänt förekommande att ingen hade en tanke på att det faktiskt uppstått en ras. I början av 1940-talet förekom allt oftare inslag av främmande raser i hundarna, inte sällan av collieblod.

Ursprung och användning

Västgötaspetsen har formats av ”naturligt urval” under en tid då de starka, friska och intelligenta överlevde och fortplantade sig. Rasen utvecklades spontant genom att individerna inom ett begränsat område med likartade betingelser parade sig med varandra då de möttes vid mjölkbord och spannmålsmagasin eller sökte upp varandra över åkrarna. En riktigt genuin lantras, en byracka, som ingen hade råd eller tid att ägna sig åt. Den fick klara sig bäst den kunde och ägde sitt berättigande i att vara en trogen följeslagare till människan som alert och vaken gårdshund och en duktig vallhund till boskapen.

Hunden var ett nyttodjur. Den bodde och åt i lagården med djuren. Hunden skulle valla gårdens kor, den skulle se ut som farfars hund, den skulle vakta gården och varna för inkräktare. Det var de urvalsprinciper som gällde bland dåtidens bönder. Om inte dessa villkor uppfylldes togs hunden bort på ett tidigt stadium. Hunden var ett arbetsredskap och det fanns inte utrymme för sentimentalitet. Urvalet blev så nära det naturliga som möjligt, endast de bästa exemplaren fick överleva och gå i avel.



Mentalitet

Västgötaspetsen har ett livligt temperament, snabb uppfattnings- och reaktionsförmåga, är lyhörd och signalsäker med både folk och fä, en aktiv mångsysslare med starkt kontrollbehov, initiativrik, trogen och kontaktsökande och har ett påtagligt behov av kroppskontakt.

Dess värdefulla och högt skattade egenskaper som intelligens, följsamhet, energi, arbets- och samarbetsvilja, flockkänsla, vänlighet och vaksamhet är alla ett resultat av västgötaspetsens ursprung, livsvillkor och användning; som gårdshund och väktare med vallningsinstinkt och –intresse.

Rasen har i likhet med andra nordiska spetsar en tidig mental mognad. Dess höga intellektuella kapacitet kombinerad med vilja och energi medför att den har lätt för att jaga upp sig. Den kan vara lättstressad och känslig för höga ljud. Den har en stark integritet när det gäller den egna kroppen, den är rädd om tassarna och reagerar på saker som fastnar i pälsen, på fasthållning eller andra intrång i den privata sfären. Lyhördhet och medfödd samarbetsvilja gör den känslig för krav och tvång.

Västgötaspetsen använder gärna sitt arbetssätt vid lek med andra hundar. Den nafsar, stirrar eller vill agera ”polis”, dvs styra och ställa som med djurflocken, vilket kan skrämma hundar av andra raser och orsaka bråk.


Räddad från utrotning
Det var närmast en slump som 1942 sammanförde de båda männen Björn von Rosen och Karl-Gustav Zetterstén i det gemensamma projekt som senare skulle rädda rasen åt eftervärlden. Den gamla lantrasen från Västergötland var då nästan utrotad genom uppblandning med importerade hundraser som hunnit spridas till landsbygden.

Den lilla stammen var lokaliserad till Varaslätten och uppgavs lämna utmärkta vallare. Björn von Rosen kallade den provisoriskt för västgötaspets. Han sökte förgäves efter äldre eller nyare uppgifter om hundarna från arkiv eller fotoalbum. Ett par veckors inventering resulterade i sex tillräckligt typiska exemplar. Rasen godkändes av Svenska Kennelklubben efter en mönstring på utställning 1942 i Göteborg. Men det fanns fler hundar. Ofta sågs i traktens tidning annonser om ”små grå, kortbenta och kortsvansade vallhundar”. Alla som hade kor behövde ju en vallhund. De stubbsvansade från Västergötland hade rykte om sig att vara särskilt duktiga.

Endast tre av de funna exemplaren fick betydelse i aveln, och under de närmaste åren kunde ytterligare hundar föras in i stamboken. Självklart fick tät inavel tillgripas i början. Trots detta har rasen bibehållit sin sundhet med lång livslängd, lätta födslar, tålighet, initiativförmåga och goda vallningsanlag. Typen befästes snabbt utan att rasens goda vallhundsinstinkter gick förlorade, vilket togs som bevis för att man funnit en mycket gammal ras.

Stamboken hölls öppen för nytillskott fram till och med 1970.

När rasen fick egen standard 1943 byttes von Rosens ursprungliga arbetsnamn västgötaspets ut mot svensk vallhund. 1952 återtogs det ursprungliga namnet västgötaspets.

Alla i dag levande västgötaspetsar kan genom stamtavlan härledas till det fåtal djur som tillvaratogs 1942. Rasen har exporterats till bland annat England, Australien, Finland, Holland, USA och Canada. Samtliga härstammar från den tillvaratagna lantrasen från Västergötland. Rasens officiella namn är västgötaspets (vastgotaspets). I engelskspråkiga länder utom FCI kallas den swedish vallhund.



Stubbsvansen
Stubbsvansen hos västgötaspetsen är ett resultat av naturens eget urval. Detta särdrag hos den gamla lantrasen är omvittnat sedan 1800-talet och är troligen äldre än så. Att stubbsvansen uppstått och överlevt genom århundraden bevisar att dessa hundar haft så många livskraftiga egenskaper att de överlevt ett naturligt urval - den tuffaste selektionsmetoden av alla.

Stubbsvansen var så talrikt förekommande att man förr trodde att endast de stubbsvansade var ”riktigt äkta” västgötaspetsar. Denna uppfattning är så djupt rotad att den ännu lever kvar på den västgötska landsbygden. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen. Den har förbryllat och fascinerat och därmed betytt mycket i arbetet för rasens bevarande. Stubbsvansen har därför ett kulturhistoriskt värde vilket Specialklubben för Västgötaspets (SKV) slår vakt om.

En överlevare
Aveln inriktades i början på att välja bort inslag som man antog hade tillkommit genom inblandning från andra raser, bland annat ljusa ögon och vita tecken. Extremt krokiga framben (rokokoben) vilket är en vanlig följd av chondrodystrofi (dvärgväxt) valdes också bort i aveln, samtidigt som bra vallningsanlag, stubbsvans och grå färg prioriterades. (Numera accepteras många färgnyanser.) Utöver denna hårda gallring försvann mängder av tänkbart avelsmaterial genom naturlig avgång då valpsjukan grasserade fritt utan vaccin. Den västgötska traditionen med lösgående hundar minskade också avelsbasen genom att många blev överkörda - både i trafiken och av den egna traktorn på gården. Att rasen överlevt den snäva inaveln och den hårdhänta gallringen för olika egenskaper med bibehållen hälsa talar för att rasen ursprungligen måste ha varit genomsund och besuttit en okuvlig livskraft.



Gårdshundsegenskaper

De typiska gårdshundsegenskaperna är troligen de som västgötaspetsägare - alla kategorier - sätter högst värde på hos sin hund. Det är ofta dessa som lockat intresset till rasen. Det är de karaktärsdrag man som familjehundsägare har mest glädje och utbyte av – i den dagliga samvaron med västgötaspetsen. Västgötaspetsägare upplever ofta hunden som en liten ”människa”, med vilken man har samtal och intensiv ögonkontakt med – just för att den söker kontakt, samarbete och medbestämmande.

Dessa egenskaper är fundamentala för rasens karaktär, och därför angelägna att beskriva och bevara. Vi känner idag inte till exakt hur gårdshundsegenskaper låter sig testas. SKV anser att det är av allra största vikt att finna en metod för testning, mätning och utvärdering av dessa. Slutar man göra avelsurval för dessa typiska mentala egenskaper försvinner de.

Västgötaspetsen är en lyhörd gårdshund som med sin samarbetsvilja och snabba uppfattnings- och reaktionsförmåga är brukbar för nästan vilka uppgifter som helst – inte minst dess ursprungliga uppgift vallning. Den är en mycket god väktare som är uppmärksam på allt i sin omgivning. Varje förändring registreras och meddelas - ofta med skall. Västgötaspetsen är företagsam, initiativrik, nyfiken och energisk. Den är framsprungen ur en lantbruksmiljö med mycket liv och rörelse, med många uppgifter och mycket att ha tillsyn över. Den är därmed en aktiv mångsysslare som trivs med stor rörelsefrihet och många vardagliga bestyr.

Västgötaspetsen är en följeslagare och hjälpreda, den har ett stort behov av att vara med sin flock. Den följde förr med ut på fälten, deltog i arbetet och travade med hästlassen till spannmålsmagasinen i byarna. Den tar för sig av nya upplevelser och bekantskaper bland både människor och djur, och är mycket signalsäker.

Västgötaspetsens höga intellektuella kapacitet, snabba uppfattningsförmåga och samarbetsvilja innebär att den är kontaktsökande och har ett behov av information och kommunikation. Initiativförmågan yttrar sig inte sällan i att den styr och ställer med sin omgivning, den är påhittig, ser till att hålla igång sin familj med aktiviteter och att påverka sin omgivning och sina livsförhållanden.

Dess vallningsinstinkt är i huvudsak inriktad på gårdens egna djur och rutiner där den som följeslagare och allmän hjälpreda rycker in där det behövs. Varje gård har sina specifika arbetsuppgifter. Den har hög intellektuell kapacitet och tidig mental mognad, den iakttar, härmar och tar ofta egna initiativ. Västgötaspetsen har enligt tradition skött vallningen mer eller mindre självständigt med varierande intresse och teknik. Den har använts till både gränsvallning, hopsamling och drivning allt efter behov och individuell fallenhet utan omfattande träning.



Vallningsegenskaper

En viktig faktor för framgång i vallandet är att hunden visar intresse för att samla och driva alla djur i en flock. En annan faktor handlar om att driva flocken eller enskilda djur i förhållande till något, att balansera flocken. Det kan vara i förhållande till föraren, till gården, till resten av flocken. Beträffande båda dessa faktorer krävs att hunden har viss överblick över situationen, förmåga att sortera flera inkommande signaler på en gång och att värdera vilken adekvat handling som en situation bör följas av. Signalerna handlar dels om dem som kommer från de vallade djuren men också om den kommunikation som behövs mellan hund och förare. Här krävs att hunden är kommunicerbar, har samarbetsförmåga och är intresserad av att vara sin ägare till lags. Till detta behövs mod, energi, vilja, snabb uppfattnings- och reaktionsförmåga samt intellektuell kapacitet.

Västgötaspetsen är ett litet dynamitpaket, vilket krävs när man är liten och ska flytta på 600 kilo tjur. Vid vallning driver den ofta hårdhänt, med mycket pondus, energi och vilja, vilket gör den mer lämpad till nöt än får. Den är användbar för hämtning, samling och drivning av djur. Västgötaspetsen är en ”heeler” som driver med skall och nyp i djurens bakben. Den drar sig inte för nära situationer som t ex fållor, och är därför en lämplig gränsvallare. Den har vallningsintresse, men inte så utpräglat att den blir störd om sådan sysselsättning saknas. Den kan koppla av och ägna sig åt annat när vallningen är avslutad, även i närheten av djuren.

Västgötaspetsen är en ”kroppsvallare” som trycker djuren framåt med kropp, nyp och rörelser. Den arbetar ofta pendlande i rörelse bakom djuren. Västgötaspetsen går ofta nära djuren och litar helt på sin förmåga att undgå sparkar genom att ducka blixtsnabbt. Kroppsvallning kräver mycket energi men är effektivt på svårflyttade ”tröga” djur eller djur som gärna sprider sig.

Otypiskt för västgötaspetsen är den intensivt fixerade ”hypnotiska” blick som kallas ”eye” vilken ofta kombineras med en hukad, hotfull kroppshållning och smygande rörelser. Detta beteende ingår inte i västgötaspetsens vallningsteknik.



Lust att förfölja flyende föremål, djur, cyklar, bilar mm som ibland kan ses, ska inte förväxlas med vallningsbeteende.

Västgötaspetsens iver att ofta vilja samla familjeflocken vid promenader och TV-stunder är däremot ett sådant.



Västgötatraditionen

Västgötaspetsens vallningsarbete bestod enligt traditionen att ha huvudansvaret för att ta djuren till och från betet. På små gårdar kunde den även självständigt och på eget initiativ hämta hem djuren vid tiden för mjölkning. Innan stängsel kom i allmänt bruk användes den för gränsvallning. Den lärde sig var djuren fick beta inom ett förevisat område och hindrade dem från att gå in i omgivande spannmålsgrödor och planteringar. Under drivning till och från betet hölls djuren samlade utmed vägar eller åkerkanter och hindrades från att gå in i andra odlingar.

Vallning enligt Västgötametoden: Djurskötare och hund går in i fållan. Hunden går runt korna och sätter dem i rörelse. Hunden skäller fram djuren. Korna bildar själva ett led med ledarkorna i spetsen och de mobbade sist, vilket är mjölkkornas naturliga sätt att förflytta sig på. De kor som trilskas nafsas i hasorna och hunden går tätt efter korna. Skällande och tätt intill följande hund har en lugnande inverkan på korna. Högdräktiga kvigor och sinkor som man inte vill ha med in till mjölkningen motas bort av hunden. Hunden hämtar på order ett djur som lämnat ledet. Om ledarkon går för sakta skickar man fram hunden för att driva på. Likaså om kön saktar. När korna går bra är hunden hos djurskötaren. Framme vid lagården passar hunden sist i ledet så att inga djur vänder, och djuren drivs in i lagården. Denna metod utvecklades troligen av lagårdskarlar på de större gårdarna som använde hundar vid ut- och indrivning av korna till mjölkning.



Stubbsvansen

Västgötaspetsen har två typer av svans, lång svans och medfödd stubbsvans. Ungefär hälften av stammen föds med stubbsvans. Det förekommer också relativt många västgötaspetsar utan svans, alltså inte ens en kota. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen och har ett kulturhistoriskt värde. Specialklubben för Västgötaspets slår vakt om anlaget genom rekommendationen att en individ i varje avelskombination ska ha medfödd stubbsvans. Västgötaspetsens adelsmärke, den lilla ”flaggan” ytterst på stubbsvansen, är ett raskaraktäristiskt attribut.

Västgötaspetsens stubbsvansanlag är dominant över anlaget för lång svans, och letalt i homozygot form (dödligt i dubbel uppsättning = semi-letalt). Foster med dubbla anlag för stubbsvans resorberas på ett tidigt stadium i dräktigheten, dvs. sugs upp av tikens kropp, och föds aldrig. Detta visar sig i något reducerad kullstorlek. Det föds i snitt en valp mindre i kombinationer där båda föräldrarna är stubbsvansade än vid kombinationen stubb x svans. Heterozygota anlagsbärare (med anlag för både stubb och långsvans) förblir friska trots sin svansförlust. Inga andra ärftliga förändringar än svansförlust hos framfödda djur har konstaterats. Några skadliga former av stubbsvansanlag som kan leda till förändringar i ryggraden är inte kända hos västgötaspets. (Fakta från SKVs utredning, Bengt-Arne Bergman 1991, över Burns & Frazers teori. Även granskad av Veterinärmedicinska fakulteten, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Statens Jordbruksverk 1998.)

Jordbruksverkets uppfattning (1998) är att semi-letalanlaget för stubbsvans hos västgötaspets inte utgör något djurskyddsproblem och därmed inte omfattas av förslaget om avelsförbud i Europarådets konvention om skydd för sällskapsdjur.

Således är stubbsvansfödda västgötaspetsar heterozygota anlagsbärare, de har ett anlag för stubb och ett anlag för långsvans. Homozygota anlagsbärare för stubb (dvs med två stubbsvansanlag) föds aldrig. Då anlaget är dominant räcker det med att ena föräldern för anlaget vidare för att det ska bevaras, vilket SKV rekommenderar. Stubbsvansanlaget kan bara nedärvas från västgötaspetsar som själva är stubbsvansade. Långsvansade västgötaspetsar har inget stubbsvansanlag. Parning mellan två långsvansade västgötaspetsar kan endast ge långsvansad avkomma (rekommenderas ej av SKV).

Dessa rön var inte kända i början av 1940-talet när rasen uppförökades. Den redan lilla avelsbasen krymptes än mer av ett hårdhänt urval för stubbsvans. Under 1940-1950-talen användes enbart stubbsvansade hundar i aveln. Kuperad svans/lång svans diskvalificerade för registrering, och långsvansade valpar avlivades i den felaktiga tron att man då skulle kunna renodla stubbsvansanlaget. 1952 upphörde registreringsförbud för kuperade västgötaspetsar. Från 1964 skulle kupering anmälas vid registrering. 1989 infördes allmänt förbud mot kupering i Sverige. Valpars svansstatus anmäls vid registrering enligt följande ST = stubbsvans, LS = lång svans
KS = Kort svans, AS = Avsaknad av svans.

***************************************

Text hämtad från Marianne Gustavssons avhandling & jag har tillåtelse att använda texten Mvh Pernilla Bogeska

 

 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.